Adhd

ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyper- eller hypoaktivitet. Det finns tre varianter av ADHD: en som innebär att man har koncentrationssvårigheter och tenderar att vara inobservant på sin omgivning, en som innebär att man är hyperaktiv och impulsiv, och en som innebär att man har båda de tidigare nämnda sorternas svårigheter.

ADHD är något som tagit upp mitt liv och mycket av min tid dom senaste 5 åren, periodvis har det nog varit som en böld i arslet på en cykelsemester.....och är fortfarande....
Oj vad många turer det har varit runt det här och 4 år tog det att få det klart på pappret....klart blir det egentligen aldrig, det kommer alltid följa oss och vara en del av vårat liv, det är ju min lilla pojke och en del av honom.


En dag med Liam är inte den andra dagen lik....

Jag har levt i skuld, skam och förnekelse....
Så många gånger har jag känt mig som en värdelös mamma som inte kunde uppfostra mitt barn, "det måste vara mitt fel att allt är så här"

så många gånger har jag undvikit att tex åka hem till någon och hälsa på för att han ska ställa till med något så jag får skämmas och jag vet precis vad dom säger när jag åker därifrån, "gud vilken ouppfostrad unge"!

Jag har hittat tusentals anledningar till varför allt är som det är men
egentligen har jag alltid vetat....

Jag har blivit dumförklarad av skolan av socialtjänsten, fått till svar att det gäller bara att vara konsekvent, det är inget fel på mitt barn, vad är jag för mamma som säger så...... "ADHD är bara koncentrationssvårighter och det har inte Liam"
Att han sparkade mig och kallade mig för hora måste bero på att jag inte kunde uppfostra honom....

Att höra mitt älskade barn säga att han ville dö, det var bättre om han dog för då kunde han inte göra illa mig och sina syskon...han var bara bra på att bråka, han var bara bra på att få skäll, vad är det för fel på mig mamma?...

Det gör ont och svider i hjärtat...


Idag vet jag att det är inte mitt fel, jag vet att det spelar ingen roll hur konsekvent jag än är, hur många gånger jag än bestraffar honom. Han gör inte dom här sakerna för att vara elak eller för att han är ouppfostrad.

Liams intelligensnivå ligger långt före hans ålder men det sociala samspelet med andra människor fungerar inte, han har svårt att förstå andra människors känslor. Blir han arg tar impulsiviteten över och saker som han inte menar bara ramlar ur munnen,det går liksom inte att stoppa, finns ingen handbroms. Ibland letar han anledningar att bråka för att få ur all frustration som finns i kroppen. Bestraffning är det sista som fungerar, det kanske fungerar en liten stund, men frustrationen finns ändå kvar och förr eller senare kommer den ändå ut, det går inte att kväva den med en bestraffning och att han skall hålla inne med den, utan det handlar om att han måste lära sig hantera sina känslor och vägen dit är lång, inte heller lätt att kräva av ett barn det är inte ens många vuxna som klarar det.

Många gånger så vänder jag och vrider på alla situationer som uppstår och jag väljer mina konflikter och det är alltid ett övervägande om det här är ett problem som är värt att utlösa ett utbrott för.
Jag måste läsa situationen innan den händer och välja mina ord hur jag säger saker till honom, ord är väldigt viktiga.
Många många gånger när jag är trött och inte alls pallar med så tappar jag humöret, höjer rösten och blir förbannad. Men jag vet ju egentligen att det fungerar inte, utan förvärrar oftast situationen ännu mer. Att hålla kvar fokus på det första jag bad honom om, när det väller ut tusen fula ord ur hans mun är skitjobbigt men dom måste gå in genom ena örat och ut genom det andra....


Idag äter Liam medeciner för att dämpa impulsiviteten och upprätthålla koncentrationen, dagarna flyter betydligt bättre men att hantera besvikelse, förändringar och känslor är fortfarande väldigt jobbiga.

Jag måste alltid ligga steget före, planera, förutse......

Idag vet jag också att jag är en bra mamma, jag har kämpat, jag har stått ut, jag har inte gett upp och jag har gjort det själv, helt själv! och jag har gett min älskade lilla pojke hjälp, den hjälp han behöver för att han skall kunna fungera, för att han ska få ett bra liv, och jag har orkat tack vare det stöd och den förståelse jag haft från mina underbara vänner och familj.....

Min älskade vän Johnny var mitt stora stöd i allt det här, han fick mig att orka kämpa, och när jag grät och ville ge upp så fanns han & Carro där och fick mig att orka lite till och kämpa lite till. Jag fick ge honom ett löfte om att jag skulle se till att Liam fick en utredning, så att han skulle slippa gå genom hela livet och undra vad som var fel på honom. Jag kan med stolthet säga att jag höll mitt löfte! Nu finns han inte vid min sida längre, men där uppifrån hoppas jag han ser att jag kämpar vidare, för en dag kommer allt att bli bra!


Idag aktar jag mig för att använda ord som ouppfostrade barn och att barnen får göra som dom vill. Alla föräldrar gör nog så gott dom kan och visst finns det ouppfostrade barn men det finns många gånger också en anledning att barnen agerar som dom gör.....

Många gånger önskar jag att jag hade lugn och ro och att allt bara kunde vara som hemma hos alla andra....
Men alla dessa underbara dagar med Liam när han är så fruktansvärt underbar, gullig, hjälpsam och ordningsam väger upp allt, han är viktigast i mitt liv och kommer alltid att vara och nej jag skulle inte byta, för varje dag tillför han mitt liv massor och för varje gång han tar ett steg framåt så tar jag oxå ett.

Keep up!