Tankar

Mina dagar går lite upp och ner just nu, känner mig lite smålabil men ändå mår jag väldigt bra, för jag känner att jag tar mig framåt och stegen tillbaka blir längre och längre. Fortfarande vet jag att det är vissa människor som jag skulle behöva bryta med för mitt eget mående, men kanske blir jag redo för det en dag, men jag är det inte ännu....

Hörde någonting en gång om att vissa människor man möter i livet är sända för att man behöver den personen och vad den tillför dig just då, kanske är det så. Finns en del människor som jag saknar fruktansvärt mycket och som verkligen kommit mig in på livet och rivit muren....men som sedan försvunnit av olika anledningar...kanske behövde jag dom inte mer...dom hjälpte mig en bit i rätt rikting...

Jag har alltid varit stark och ska klara allt själv, jag är livrädd att bli beroende av och släppa in en annan människa i mitt liv, många ser styrka som positivt och är imponerade över att jag klarar och orkar allt själv och det har jag alltid också gjort, jag har efterlevt att jag klarar mig bäst själv, då slipper jag bli besviken på någon annan och det är positivt till viss del men det är även sjukligt, man lever bara för att överleva, det blir ett nederlag och en svaghet att be någon annan om hjälp och hela tiden vara livrädd för att någon ska komma för nära....
Man ska ha människor omkring sig vara beroende av andra...och nu har jag väl insett att det är så. Men att efterleva det klarar jag inte fullt ut ännu, men jag är en bra bit på väg i alla fall.

Jag vet att du följer mig och tack för att du på dit lilla speciella sätt fick mig att inse det. Jag vet också att du inte klarade av mig för att jag är just som jag är....men du fick mig en bra bit framåt på vägen och du kommer alltid att ha en speciell plats.

Idag sa en vän till mig att den kände sig genomrutten för vissa handlingar, och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det för jag visste nog egentligen inte hur jag kände, och svarade inte riktigt. Men efter att ha funderat på det så vet jag nu att jag är egentligen tacksam, för jag har nog aldrig tagit mig ur det destruktiva liv och beteende jag hade och kommit så långt i mitt tillfrisknande om det inte hänt och den vänskap vi har idag är så pass mycket mer värd. Kanske har den fått oss båda att tänka igenom saker lite extra.

Nu har det varit dagar som jag saknat Johnny väldigt mycket och jag vet också varför jag saknar att jag inte kan prata med dig just nu. Det gör så ont när jag vet att jag aldrig kommer att kunna göra det igen.....egentligen kan jag höra precis vad du skulle ha sagt....men det skulle i alla fall känts bättre om du varit här.

Keep on smiling! The one and only Jen