Det ljuva småbarnslivet!

Läser bloggar om småbarnslivet och tänker att tänk om det det ändå stämde i verkligheten, jag menar det låter som rosa moln, rosenblad, bara mys och cupcakesbakande varje dag. Jag undrar om det kallas förskönande eller om vissa verkligen har det så bra.

var tog avundsjuka syskon, grin, bråk, för lite sömn, dåligt humör, onda bröst, hormoner som inte alls går att hantera och resten vägen?? det ingår i alla fall i mitt liv och det känns inte alls ljuvligt alla gånger. Den där riktiga skitvardagen som ingen jävel orkar med.

Kanske är vissa lyckligt lottade!

Det är sjukt jobbigt med avundsjuka syskon och ännu jobbigare när vissa i omgivningen inte har förståelse för det och sätter det i första hand.
Efter ett par månader med aslite sömn så kommer nervsammanbrottet, men inatt har jag i alla fall sovit och det tackar jag mina underbara små för! Idag blir det en betydligt bättre dag.

och någon förlossning tänker jag inte dela med mig av, alla som fött barn vet att det är ett helvete att genomlida, och jag inser hur beskonad jag var att tvillingarna kom med kejsarsnitt. Tydligen glömmer man det i alla fall efter ett tag och det är värt det eftersom man gör det igen, men nu säger jag aldrig mer och denna gång menar jag det.

Tur jag har mina underbara som ändå hanterar mitt upp och ner humör och står kvar, precis som jag står kvar när dom har sina upp och ner perioder, dom som står närmast får ju tyvärr ta smällarna, förtjänt eller inte men det kallas nog livet och riktiga vänner!


Keep on smiling, livet trallar vidare!

Little Angel!

Gnäll, gnäll & Gnäll......

Ja så känner jag mig nu, gnäller om allt! Jag är trött, sjuk och jävlig!

Jag har varit hemma med en sjuk Linnéa i 2 veckor som haft luftvägsinfektion och astma på det, det blir inte mycket sömn på nätterna. Nu är jag tvärsjuk själv och idag är det Liams tur också. Jag är sjukt trött och mår förbannat dåligt.

Jag är trött på karlar som inte fattar någonting, jag är ledsen och mitt hjärta gör ont! Ursäkter som inte betyder ett skit när dom ändå inte ändras i handlingarna!

Jag tackar gudarna att jag har Helen & Mamma! Men det krävs tydligen kvinnor för att fokusera på rätt saker!

Fifan! Lite sömn och vila skulle inte sitta helt fel! Men humöret är i behåll och då finns det hopp om livet.

"Little Angel"

Tänkvärt.....

Jag går gatan ner det finns ett djupt hål i trottoaren, jag ramlar i..jag är förlorad jag är hopplös..det är inte mitt fel, det tar en evighet att finna vägen ut..

Jag går gatan ner, det finns ett stort hål i trottoaren, jag låtsas att jag inte ser det..jag kan inte tro att jag är på samma plats, men det är inte mitt fel, det tar fortfarande lång tid att komma ut.

Jag går gatan ner, det finns ett djupt hål i trottoaren, jag ser att det är där, jag ramlar fortfarande ner, det är en vana, mina ögon är öppna, jag vet var jag är, det är mitt fel, jag kommer ur det omedelbart.

Jag går samma gata ner, det finns ett djupt hål i trottoaren, jag går vid sidan av hålet, jag tar en annan gata..........

Få kontroll över ditt liv.....

Det var en kvinna som flyttade in i en grotta i bergen för att studera hos en guru. Hon förklarade att hon ville lära sig allt som fanns att veta. Gurun gav henne mängder med böcker och lämnade henne så hon kunde studera i fred.
Varje morgon kom gurun till grottan för att kontrollera kvinnans framsteg. I handen hade han en kraftig käpp. Varje morgon frågade han henne samma sak: "Har du lärt dig allt som finns att veta än ?" Och varje morgon svarade hon gurun likadant "Nej, det har jag inte". Gurun slog henne då i huvudet med käppen. Detta upprepades i månader. En dag kom gurun in i grottan och ställde samma fråga, fick samma svar och lyfte käppen för att slå henne som vanligt. Men kvinnan ryckte käppen från gurun och stoppade slaget i luften. Lättad att slippa undan slagen men rädd för att bli straffad, såg kvinnan upp på gurun. Till hennes förvåning log gurun. "Gratulerar " sa han " Du är färdig". "Nu vet du allt du behöver veta"
"Hur menar du" frågade kvinnan
" Du har lärt dig att du aldrig kommer att lära dig allt som finns att veta" svarade han " och du har lärt dig hur du ska stoppa smärtan"

Påverkan

Plöjt igenom min gamla blogg och fått mig en rejäl takeställare, det är bra! Självrannsakan är det bästa som finns och oftast får det i alla fall mig att känna mig några kilo lättare efteråt.

Jag har valt bort många människor i mitt liv, för att jag vet att det påverkar mitt liv negativt och när jag inte klarar av att hantera dom situationerna är det bättre att dom inte finns där, ibland med enorm saknad och ibland med lättnad.
Jag har en förmåga att alltid vilja finnas och hjälpa dom jag tycker om och det gör jag gärna, för jag trivs med det. Men det får gå till en viss gräns.

Det fanns en tid när jag ställde mig frågor som varför händer allting mig? varför är det så mycket problem i mitt liv? Svaret är ganska enkelt för att jag själv valde det, jag valde människor i mitt liv som bara hade problem, jag hade för vana att leva så.
Jag tyckte själv att jag inte gjorde något fel, men mitt största fel var ju att det var jag som valde att leva så där och att jag inte valde bort dom som fick mig att må dåligt och som gav mig problem i livet!

Sen finns det andra som får mig att må väldigt bra, men kanske inte mår så bra själva och har ett bihang med "vänner" som påverkar mig till ett negativt mående. Där känns det väldigt jobbigt, men så länge den människan tillåter det att vara så i sitt liv påverkar det även mig och då får jag lov att välja bort det.


Vissa saker kan jag inte påverka, och jag kan inte förändra någon annan. Det fungerar heller inte att någon ska ändra sig för att jag tycker på ett visst sätt, utan av att förstå innebörden och utan att själv vilja förändras. Det är hållbart ett tag men fungerar inte i längden. Man kan bara förändra sig själv genom sin egen vilja, och det viktigaste i mitt liv är jag själv och mina barn och jag kommer aldrig sätta någon annan före oss!


Det må tyckas att jag är egoistisk och elak i många situationer, men jag har levt mitt liv genom andra och satt mig själv i andra hand så många gånger för att hjälpa andra i rätt riktning och jag gör inte det något mer. Andra får ta ansvar för sina handlingar och jag för mina egna.

Jag mår bra i mig själv och mitt liv, jag har planer för framtiden och jag tänker på mig själv. Men jag inser också att vägen dit varit lång och vägen tillbaka är väldigt kort. Skillnaden är att idag är jag fullt medveten om det och trillar ner i hålet för att snabbt ta mig upp igen. Det innebär att jag kommit väldigt långt :)

Ha en bra dag och ta vara på ditt liv för du har bara ett!

Adhd

ADHD (Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder) är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som utmärks av bristande uppmärksamhet och hyper- eller hypoaktivitet. Det finns tre varianter av ADHD: en som innebär att man har koncentrationssvårigheter och tenderar att vara inobservant på sin omgivning, en som innebär att man är hyperaktiv och impulsiv, och en som innebär att man har båda de tidigare nämnda sorternas svårigheter.

ADHD är något som tagit upp mitt liv och mycket av min tid dom senaste 5 åren, periodvis har det nog varit som en böld i arslet på en cykelsemester.....och är fortfarande....
Oj vad många turer det har varit runt det här och 4 år tog det att få det klart på pappret....klart blir det egentligen aldrig, det kommer alltid följa oss och vara en del av vårat liv, det är ju min lilla pojke och en del av honom.


En dag med Liam är inte den andra dagen lik....

Jag har levt i skuld, skam och förnekelse....
Så många gånger har jag känt mig som en värdelös mamma som inte kunde uppfostra mitt barn, "det måste vara mitt fel att allt är så här"

så många gånger har jag undvikit att tex åka hem till någon och hälsa på för att han ska ställa till med något så jag får skämmas och jag vet precis vad dom säger när jag åker därifrån, "gud vilken ouppfostrad unge"!

Jag har hittat tusentals anledningar till varför allt är som det är men
egentligen har jag alltid vetat....

Jag har blivit dumförklarad av skolan av socialtjänsten, fått till svar att det gäller bara att vara konsekvent, det är inget fel på mitt barn, vad är jag för mamma som säger så...... "ADHD är bara koncentrationssvårighter och det har inte Liam"
Att han sparkade mig och kallade mig för hora måste bero på att jag inte kunde uppfostra honom....

Att höra mitt älskade barn säga att han ville dö, det var bättre om han dog för då kunde han inte göra illa mig och sina syskon...han var bara bra på att bråka, han var bara bra på att få skäll, vad är det för fel på mig mamma?...

Det gör ont och svider i hjärtat...


Idag vet jag att det är inte mitt fel, jag vet att det spelar ingen roll hur konsekvent jag än är, hur många gånger jag än bestraffar honom. Han gör inte dom här sakerna för att vara elak eller för att han är ouppfostrad.

Liams intelligensnivå ligger långt före hans ålder men det sociala samspelet med andra människor fungerar inte, han har svårt att förstå andra människors känslor. Blir han arg tar impulsiviteten över och saker som han inte menar bara ramlar ur munnen,det går liksom inte att stoppa, finns ingen handbroms. Ibland letar han anledningar att bråka för att få ur all frustration som finns i kroppen. Bestraffning är det sista som fungerar, det kanske fungerar en liten stund, men frustrationen finns ändå kvar och förr eller senare kommer den ändå ut, det går inte att kväva den med en bestraffning och att han skall hålla inne med den, utan det handlar om att han måste lära sig hantera sina känslor och vägen dit är lång, inte heller lätt att kräva av ett barn det är inte ens många vuxna som klarar det.

Många gånger så vänder jag och vrider på alla situationer som uppstår och jag väljer mina konflikter och det är alltid ett övervägande om det här är ett problem som är värt att utlösa ett utbrott för.
Jag måste läsa situationen innan den händer och välja mina ord hur jag säger saker till honom, ord är väldigt viktiga.
Många många gånger när jag är trött och inte alls pallar med så tappar jag humöret, höjer rösten och blir förbannad. Men jag vet ju egentligen att det fungerar inte, utan förvärrar oftast situationen ännu mer. Att hålla kvar fokus på det första jag bad honom om, när det väller ut tusen fula ord ur hans mun är skitjobbigt men dom måste gå in genom ena örat och ut genom det andra....


Idag äter Liam medeciner för att dämpa impulsiviteten och upprätthålla koncentrationen, dagarna flyter betydligt bättre men att hantera besvikelse, förändringar och känslor är fortfarande väldigt jobbiga.

Jag måste alltid ligga steget före, planera, förutse......

Idag vet jag också att jag är en bra mamma, jag har kämpat, jag har stått ut, jag har inte gett upp och jag har gjort det själv, helt själv! och jag har gett min älskade lilla pojke hjälp, den hjälp han behöver för att han skall kunna fungera, för att han ska få ett bra liv, och jag har orkat tack vare det stöd och den förståelse jag haft från mina underbara vänner och familj.....

Min älskade vän Johnny var mitt stora stöd i allt det här, han fick mig att orka kämpa, och när jag grät och ville ge upp så fanns han & Carro där och fick mig att orka lite till och kämpa lite till. Jag fick ge honom ett löfte om att jag skulle se till att Liam fick en utredning, så att han skulle slippa gå genom hela livet och undra vad som var fel på honom. Jag kan med stolthet säga att jag höll mitt löfte! Nu finns han inte vid min sida längre, men där uppifrån hoppas jag han ser att jag kämpar vidare, för en dag kommer allt att bli bra!


Idag aktar jag mig för att använda ord som ouppfostrade barn och att barnen får göra som dom vill. Alla föräldrar gör nog så gott dom kan och visst finns det ouppfostrade barn men det finns många gånger också en anledning att barnen agerar som dom gör.....

Många gånger önskar jag att jag hade lugn och ro och att allt bara kunde vara som hemma hos alla andra....
Men alla dessa underbara dagar med Liam när han är så fruktansvärt underbar, gullig, hjälpsam och ordningsam väger upp allt, han är viktigast i mitt liv och kommer alltid att vara och nej jag skulle inte byta, för varje dag tillför han mitt liv massor och för varje gång han tar ett steg framåt så tar jag oxå ett.

Keep up!

.........

Ibland så händer det något, bara en liten detalj som river upp så mycket. Som får igång så mycket tankeverksamhet och funderingar. Det är ju mina egna hjärnspöken men bland undrar jag om jag kanske är för skadad och för trasig för att någonsin fixa vissa saker.......och om dom där hjärnspökerna någonsin försvinner,om jag någonsin kommer att kunna lita på en annan människa igen......

Fick främmande idag, var lite roligt. Någon jag inte sett på 15 år, men samtidigt rev det upp saker som jag absolut överhuvudtaget inte vill minnas, och det har blivit för mycket påminelser den senaste tiden. Jag vet inte hur jag skall få dom här känslorna och minnena att försvinna och aldrig mer komma tillbaka.....ibland känns det som om det bara kommer upp mer och mer som jag förträngt....det jävla aset har följt mig i 15 år nu!! panik

Om 17 dagar är det 1 år sedan min älskade lillebror försvann från oss, det känns tungt att den dagen börjar närma sig, det känns ännu tyngre att jag ska jobba då.

Time to sleep....gräva ner lite igen och nya tag i morgon. Då blir det en bra dag :)

keep on smiling angels!